En julberättelse från Kållered Nils i Maa (Maden)
I Tåråsmadbodde och verkade en gång i tiden NILS AUGUSTSSON troligen född någon gång omkring 1855, den här stugan var ju torp under EKANS gård, från vilket år det började vet jag inte, men jag vet det talades om att NILS hade övertagit det efter sin fader. Sedan hörde jag även att NILS skulle göra 24 dagsverken om året för att få nyttja stugan och marken.
Tåråsmad ligger västerut från Heljered – idag finns det bara stenrester av torpet.
NILS hustru hette Zara och de hade 5 barn, Sigfrid, Hjalmar, Ivar, Albert och Alma.
I unga år var Mils snickare och träsnidare, men senare övergick han till borstbinderi. Han gick omkring hos bönderna och fick hästtagel och kotagel till borstarna. Om han blandade taglet eller sålde olika kvalitéer vet jag inte, jag vet att en gång hade han väl brist på tagel, för farsan klippte svansarna av våra hästar medan han väntade. Jag skulle tro att de som lämnade tagel fick en borste någon gång som betalning, för Nils betalade säkert inget för taglet.
Han brukade ta tåget till Göteborg och sälja borstarna i parti till affärer, jag hörde en gång att han hade fått 6 kr per dussin. Nils gick naturligtvis hela vägen från Maa till Kållereds station med borstarna på ryggen.
Det pratades mycket i byn om hur skicklig han var att slipa verktyg vassa, särskilt liar. Han hade ett talesätt: ”det var bättre att göra ett lätt arbete bra, än att göra det tungt” som när man slog höet! Så sant!Han var mycket stolt över sina pojkar, tre var chaufförer på oljebolag och Albert var anställd hos en godsägare i Skåne. Han kom senare tillbaka till Kållered från Skåne och började hos hästägare Torngren när denne ägde Torrekulla.
Jag hörde aldrig att pojkarna hälsade på honom, det var väl bara dottern Alma som hade hälsat på någon gång.
En gång var jag på väg och skulle köpa en bil på annons. Annonsören erbjöd sig att komma ut, det visade sig då att det var Sigfrid, som handlade med bilar bland annat. Det blev ingen affär men han ville komma tillbaka en annan gång och då skulle jag få följa med honom till Maa, för Sigfrid hade inte varit där sedan han flyttade hemifrån. Men han kom aldrig.
Nils blev nog ensam ganska tidigt, kanske före 1910, så när hustrun Zara dog talades det om att han gjorde kistan själv och körde den på en så kallad ”stenräv” hemifrån över Tållered till kyrkan, han hade visst gjort den rätt så klumpigt, för han hade svarat när de påpekat detta att det viktigaste hade varit att han hade målat den med kimrök (svart) för att den ruttnar snart ändå.
Till sist skall jag berätta en solskenshistoria eller en julsaga ja det är ingen saga för den är sann ur livet. Den har min stora idol, Oskar Nilsson i Heljered Sörgård, berättat och jag kan berätta den enligt Oskars egna ord:
”Det var strax före jul och jag gick ut i berga med bössan och rätt va de va så hade jag hamnat i Maa, då tänkte jag att då får jag ta och titta te Nils, å jag öppna dörra å då låg Nils på soffa kritvit i ansiktet så ja tänkte med en gång att han va dö, så gick jag fram ten å sa namnet och då gav han ifrån sej ett litet ljud. Jag gick hem med en väldig fart spände hästen för släden lasta på en kamin (med ringar på) ett plåtrör, murgrejer, ved, potatis, mjölk, ägg en liten bit fläsk och en halvliter, körde till Maa och där satte jag igång med detsamma å mura in kamin (han hade öppen spis förut) och sen börja ja och ella så kamin va rö, ju röare kamin blev ju mer liv blev det i Nils men han prata inte förrän efter ett par timmar när jag hade gjort i ordning maten och vi ätit den och tagit en sup, sen blev han pigg som e lärka o prata som vanligt. Oskar sa att det fanns inte en vedpinne inte en matbit i huset så det var säkerligen svält och kyla som hade överraskat honom”.
Nils dog 1931 på Hökegården i Kärra, fattiggården i Mölndal, där han var intagen.
Min uppfattning om Nils utseende var följande. Lite över medellängd mager och tunn väldigt mörkt kraftigt hår, markerade drag, skarpt krokig näsa och mustasch.
Han verkade inte bitter, utan nöjd med tillvaron trots fattigdom. Pratade mycket och hade lätt för att skratta, han besvärades åtminstone de sista åren av en fruktansvärd hosta, man kunde höra långt i förväg när han kom i berga.
Han kom alltid till byn ett par gånger i veckan och ibland satt han till långt fram på kvällen särskilt på vintern och då vet jag att jag beundrade honom, den gamle mannen som en hjälte som vågade gå hem ensam i berga i det mörkret som det var på den tiden.
HELJERED SÖRGÅRD DEN 1 OKTOBER 1983
ÅKE JOHANSSON
Textoriginalet finns i Hembygdsföreningens arkiv
Redigerad och förkortad av Staffan Bjerrhede 2020
Delar av huset flyttades omkring 1915 från Tårås Mad till en nybyggd villa på Gamla Riksvägen 103.
Det finns inga foton bevarade på Nils eller hans hustru.